För vi lever alla med känslan att falla och vid tomhetens botten står vi på toppen

23 dagar kvar tills jag bor i Ängelholm. 12 dagar tills huset måste vara ihop packat. Alla förstår mitt val, kanske inte håller med eller önskar att jag gjorde det valet men dom förstår ändå. Dom som inte förstår är mina djur. Och det känns fan sjukt jobbigt. Ninen ska få ett nytt hem, hon har alltid bott med mig, haft mig vid hennes sida och plötsligt ska det ändras och hon vet inte varför. Skrållan har idag sett Sanna packa ihop sitt och varit förvirrad. Snart ska hon se mig packa ihop sen ska jag lämna henne till några främlingar (för henne) i Järvsö. Hon kommer få det sjukt bra där, det vet jag. Men hon förstår fortfarande inte. Doris har varit vid min sida här i Röbäck i 2 år snart. Nu ska hon flytta till en helt ny stad, till en lägenhet, där det finns hund. Hur ska man förklara för henne ? Ville som har blivit som min helt egna häst den här hösten har för första gången haft massa nya personer på hans rygg utan att veta varför. Snart kommer det inte längre vara jag som kommer varje dag till stallet för att ta in honom och mysa med honom, hur kan han veta vart jag tar vägen ? Det är det här som är det jobbigaste någonsin.