Help me if you can, I'm feeling down

Min måndag blev inte alls som jag hade tänkt det. Planen var att fara ut och springa, tvätta, ta fram köttfärs till middag så jag och Johanna kunde äta köttfärssås och spaghetti, hämta Johanna, fara till stallet och rida ville, äta mysig middag tillsammans för att sen gå och lägga sig tidigt då vi skulle upp tidigt som satan tisdag morgon.

I stallet så skulle jag ta en lugn skritt tur på Ville barbacka så han fick sträcka på benen lite inför den långa resan till Sundsvall som skulle ske dagen efter. Men det var spöken överallt och ingenstans ungefär hela ridturen. Tillslut hade jag inte balans kvar för hans sista hopp skutt tvär vändning iväg från ännu ett spöke så jag ramlade av. Otur nog så blev jag trampad, men tur nog på fötterna och inte tex ryggen. Gunilla var snabbt på plats och lindade mina fötter med hästlindor och sen kom Johanna och skjutsade mig till akuten. Fick vänta ett bra tag innan jag fick träffa läkaren som sen ville skicka mig på röntgen. Tog ytterligare en stund innan han kom tillbaka och berättade att jag slapp gips- woho! Men att han skulle återkomma dagen efter när han gått igenom bilderna med överläkaren.
Vid midnatt rullade jag äntligen ut från akuten och då blev det middag på Max för att sedan snabbt fara och lägga sig i sängen och se fram emot att stiga upp kl 04.00. Sov inte en endaste blund men envis som jag är så skulle jag med till Sundsvall. Men det berättar jag om i ett annat inlägg, annars blir det här alldeles för långt. Men som sagt jag ska hoppa på kryckor nu ett tag tills mina fötter känns bättre, känns inte alls kul och jag är redan less. Hatar att vara beroende av andra människor så här mycket, men finns inte så mycket mer att göra än att stå ut. What doesn't kill you makes you stronger